Still going but not so strong
Ff är de väldans mkt neråt, vissa dar tittar jag iaf över ytan lite å känner att de faktiskt finns en ljusning, medan andra dar känns bottenlösa.
Idag har varit sådär mittemellan, överraskningen kom på joggingturen faktiskt, därute i ingenstans eller nja kanske inte riktigt, var de helt plötsligt folk som höll på att fika, folk som jag kände å kunde slänga nåra ord med. Joggingturen varade i över en timme å humöret blev så oändligt mkt bättre efter de oväntade mötet.
När kroppen skriker blä åt allt så känns de mer än okej att ta på joggingskorna, då blir de liksom min tid, jag behöver inte fokusera på nåt annat. De må ju gå i maklig takt å med dessa taxben kan man inte begära så mkt men de bli iaf nåra mil i veckan.
Jag har ju föresten gått å brutit ringfingret, fast de är ju 5 veckor sedan, klantigt tycker jag. Jag stöp nedanför trappen och tog emot så olyckligt att ett ben i första leden gick av.
Nåja, sköterska och läkare på akuten sa att de skulle behöva vara ihoptejpat i 2-3 veckor, de gör fortfarande skitont och just av den anledningen så ska jag på handrehab på torsdag. Vi ser väl om de blir bättre efter de :)
Hästarna har nu desarmerats till antalet 2, där ska de oxå stanna och säg för f-n åt mig om jag skulle fundera på fler. De här två stannar här till dess att döden skiljer oss åt, varken för eller senare. Man har inte så mkt för att man är "snäll".
Som ni märker så är ju iaf de här inlägget snäppet bättre än de förra men de kan ju fort ändra sig igen, just nu så säger min kropp åt mig att " du behöver vara ensam", de är lite svårt att lyssna på de när man har resten av familjen här.
Vi hörses, hoppas jag /Pernilla
